Orienterarn

Vi hade orientering idag. Klockan 8.38 stod jag vid skogen, knöt mina skor, redo att K Ö T T A. Knöt de snabba skorna. Satte på mig den snabba springjackan. Och smekte över den fina springbyxrumpan. Sedan köttade jag. Och här är min historia.
 
Jag började lugnt, jag var osäker på om energin skulle räcka hela vägen, om mina ben och mitt sinne skulle samarbeta tillräckligt länge. Men sedan tog jag fart, upp för första backen rushade jag. Jag såg någon i fjärran, en grå kapuschong blottade jag vid backens slut. Det var Anna. Jag stannade en stund för att diskutera vädret, men fortsatte snart min resa. Bland hal is och bland barr sprang jag. Min ben susade fram genom skogen, och den friska luften fyllde mina lungor. Jag hade börjat på 7an och fortsatt mot 6an och 5an. Men 4an blev minst sagt ett hinder. Jag hade lämnat spåret och begav mig in i skogen för att leta efter de snöprydda stenarna som skulle upptäckas för att finna min kontroll. Jag mötte människor på vägen, människor som letat en tid, som var nära på att ge upp. Men vi kämpade vidare, tillsammans, mot ett bättre betyg i idrott. Jag sprang tillbaka mot elljusspåret för att finna en ny väg in i skogen, för att hitta 4e kontrollen. Tillslut hittade jag den. Jag anropade mina medarbetare att jag hade upptäck kontrollen, och ett leende prydde deras ansikten. Men jag fortsatte min resa på egen hand utan att veta att en hinder snart skulle korsa min väg. Jag mötte ett par andra ansikten som jag kände igen, som varnade mig om hindret jag snart skulle bemöta. Jag fnös åt deras varning och fortsatte med mer energi än någonsin. Men hindret de varnat om var minst sagt ett riktigt hinder. En fors korsade elljusspåret, utan bro och utan  möjligheter att komma över. Jag använde mitt ögonmått för att snabbt räkna ut vad som skulle behövas för att överträffa hindret. Men jag tog sats. Min kropp flög över forsen, med mina starka ben som hjälp. Men mitt ögonmått svek mig och mina springskor fylldes oundvikligt med vatten. För varje steg jag tog kände jag hur vattnet övergick från skons sula till mina strumpor. Resten av vägen var minst sagt hård och problematisk, men jag klarade mig. Min energi och mina ben, tillsammans med mina sinnen, hade samarbetat och äntligen lyckats. Jag var i mål.
 

Här sitter jag och pluggar :-)

Har nu en vetenskaplig uppsats att skriva. En idrottsuppgift att göra. Matematik att göra. And an essay about the movie the notebook to do. Ochh jag tror jag nog väljer att skylla att jag inte gjort det tidigare på min magsjuka jag hade förra veckan. En vill ju inte antränga kroppen i onödan, har jag inte rätt?

Har nu alltså försökt göra matematik som jag inte förstår. Har skrivit ca 50 ord på min vetenskapliga uppsats. Har tittat på my essay. Och har idrotten i åtanke. Men intresset har istället mest pendlat mellan twitter, facebookchatten och min carmexburk. Har upptäckt hur den vackert kan suga sig fast på hakan. Har med andra ord äntligen hittat ett sätt där carmex alltid är nära till hands.

Och mitt under min photoshoot så visades lite kroppsdelar på marken i den svenska polisfilmen pappa sitter och glor på. Tv på i närheten när man ska plugga är en dum idé. Men jag var här först men det fattar ju inte pappa.

 
PAPPA som för övrigt lurade i mig kött idag, när jag tänkt leka vegetarian ikväll. Hur tänkte han där? Elak är vad han är. Han bör straffas.... men hur?

Inspirera mig.

skönhetsideal, kroppskomplex & självförtroendepepp

Ok är trött på detta nu, för nu får det fan räcka. Inte tillräckligt stora bröst, inte tillräckligt smal, inte tillräckligt snygg. Inte tillräckligt perfekt. Så jävla höga krav är det på oss människor. Ett jävla obehagligt skönhetskrävande samhälle där Jennifer Lawrence anses vara för tjock, och där Victoria's Secret- modeller är vårt hopp och vår dröm. Och nu får det fan räcka.
 
 
Jag hör och ser människor runt mig varje dag (även nu när jag ligger hemma sjuk..) klaga på sig själva och på sitt utseende. Jag blir otroligt frustrerad och arg, i första hand blir jag sur på personen i fråga, som töntar sig. Sen blir jag sur på skönhetsidealen och samhället. Men jag inser också att man kan ta sig ur, att det går att ändra på sig. Och då menar jag inte svälta sig själv, utan ändra tänket. Själv vill jag säga att jag på god väg.

Jag tror det var i fyran eller femman jag fick höra det första gången. Min bror utbrast "Ellen, har du...?" och bad mig vända mig i profil. Jag frågade vad det var men han viftade bort frågan. Efter det har jag hört det tusen gånger. Från vänner, från ovänner, och till och med från min tandreglerare. Folk har imiterat mig och retat mig, utan att inse att mitt självförtroende har nått botten. Sjukt ändå, att bara en mening, ett ord, från en person, kan förstöra så jälva mycket för en.
"Ellen, har du underbett?". 
 
 
"Nej jag har inte underbett, har aldrig haft, det är bara så min käke ser ut." är en mening som har spelats upp i mitt huvud alla dessa tusen gånger. Ibland har jag sagt det högt, för att försvara mig. Sjukt ändå, att jag ska försvara mitt utseende. Men så tänker jag att det är det alla gör. Det är det jag ser omkring mig, försvar. Om man säger att man är tjock, om man säger att man är ful, om man säger att man har små bröst, så vet folk att man vet. För man vill ju inte vara en "sån" som "tror att man är så snygg".
 
Men jag har bestämt oss för att vi ska sluta med det där nu. För vi kan inte hjälpa hur vi ser ut. Visst, vi kan ändra på oss, banta och operera oss, men jag tror inte att något av det är rätt lösning till ett bättre självförtroende. 
 
Här är istället saker som jag tror kommer hjälpa på riktigt:

Inse och acceptera. Inse att du ser ut som du gör, och borde inte ändra på dig för att något idiot någonstans, eller skönhetsideal säger något annat. Du behöver inte försvara dig, för alla har brister. Men det du måste göra är att acceptera att du ser ut så som du gör.
Ta emot och ge. KOMPLIMANGERRRR. Det bästa som finns är när någon ger dig en speciell komplimang, något som säger emot dina tivivel på dig själv. OCH det bästa du kan göra tillbaks är att säga "TACK!" och att ge vidare och vidare och vidare.
Fokusera på det bra. Strunta i dina kroppskomplex ett tag. Vad är det fina med dig? Mjo men du kanske är smart, snäll och givmild. Du kanske har snygga ben eller söta tår. Va gla för det istället för att sura.
SKKKRRYYYYYTTTT!!!!! Denna punkt älskar jag. En personlig favorit. För jag är så jävla trött med att man ska bli upplärd att inte skryta. Vad ska det vara bra för? Det är inget fel med att skryta om sig själv, tja, man kanske ska hålla det på en god nivå, men varför vara blygsam? Jag är bra och jag vet det. Sådärja, då va det klart.
Sluta orka. För några år sedan hade jag dagar där jag klev upp, kollade mig i spegeln, och så satte hjärnan igång; "Varför måste jag va så ful". Men sedan slutade jag. Jag orkade inte mer. Jag vaknade, kollade mig i spegeln och tänkte "varför måste... äh, jag orkar inte hata på mig själv idag". 
Bitcha i huvudet. Denna punkt är lite taskig men har hjälpt mig. Därför är den med i listan men överstruken ;) Finns det någon som du vill vara som? Okej. Tänk igen. Tänk "Vill jag VERKLIGEN EGENTLIGEN vara den här personen istället för att vara mig?". Mina svar har alltid blivit nej, för egentligen vill jag bara vara jag.

Kom ihåg att det värsta du och jag kan göra är att hoppa på någon annans utseende. Då har man sjunkit till en låg nivå och bör brännas på bål.
 
Hoppas jag nu har gjort något mer än skrivit ett lite fånigt inlägg. Hoppas nån av er där ute skärper er och don't stop believing (on dig schälv). Plz?

Min egna lilla modell



Linus och jag var egentligen här - under Skanstullsbroarna- för att filma in en musikvideo till en av Linus låtar på hans skiva, men när jag inser att jävlar vad snyggt det blev i kameran här då, så måste man ju passa på. Så Linus fick leka modell...som vanligt dårå.

RSS 2.0