Orienterarn

Vi hade orientering idag. Klockan 8.38 stod jag vid skogen, knöt mina skor, redo att K Ö T T A. Knöt de snabba skorna. Satte på mig den snabba springjackan. Och smekte över den fina springbyxrumpan. Sedan köttade jag. Och här är min historia.
 
Jag började lugnt, jag var osäker på om energin skulle räcka hela vägen, om mina ben och mitt sinne skulle samarbeta tillräckligt länge. Men sedan tog jag fart, upp för första backen rushade jag. Jag såg någon i fjärran, en grå kapuschong blottade jag vid backens slut. Det var Anna. Jag stannade en stund för att diskutera vädret, men fortsatte snart min resa. Bland hal is och bland barr sprang jag. Min ben susade fram genom skogen, och den friska luften fyllde mina lungor. Jag hade börjat på 7an och fortsatt mot 6an och 5an. Men 4an blev minst sagt ett hinder. Jag hade lämnat spåret och begav mig in i skogen för att leta efter de snöprydda stenarna som skulle upptäckas för att finna min kontroll. Jag mötte människor på vägen, människor som letat en tid, som var nära på att ge upp. Men vi kämpade vidare, tillsammans, mot ett bättre betyg i idrott. Jag sprang tillbaka mot elljusspåret för att finna en ny väg in i skogen, för att hitta 4e kontrollen. Tillslut hittade jag den. Jag anropade mina medarbetare att jag hade upptäck kontrollen, och ett leende prydde deras ansikten. Men jag fortsatte min resa på egen hand utan att veta att en hinder snart skulle korsa min väg. Jag mötte ett par andra ansikten som jag kände igen, som varnade mig om hindret jag snart skulle bemöta. Jag fnös åt deras varning och fortsatte med mer energi än någonsin. Men hindret de varnat om var minst sagt ett riktigt hinder. En fors korsade elljusspåret, utan bro och utan  möjligheter att komma över. Jag använde mitt ögonmått för att snabbt räkna ut vad som skulle behövas för att överträffa hindret. Men jag tog sats. Min kropp flög över forsen, med mina starka ben som hjälp. Men mitt ögonmått svek mig och mina springskor fylldes oundvikligt med vatten. För varje steg jag tog kände jag hur vattnet övergick från skons sula till mina strumpor. Resten av vägen var minst sagt hård och problematisk, men jag klarade mig. Min energi och mina ben, tillsammans med mina sinnen, hade samarbetat och äntligen lyckats. Jag var i mål.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0