viva la slem

Nu har jag varit sjuk i en vecka. Det suger. Min näsa rinner, min hals bränner och mina bihålor bråkar. Det är helt enkelt ett helvete. Kan inte sova för att jag kvävs av slem och använder mina kräkreflexer för att försöka få upp slem från halsen. Visst låter det mysigt? Det är det inte. För att underhålla mig själv har jag kollat på "Systrar i jeans", "Leagally blonde" och även börjar kolla på "Gossip Girl" igen. Så uttråkad har jag alltså blivit. 
 
Men någonting helt fantastiskt som jag har kollat igenom (har börjat flera gånger men har aldrig riktigt haft tid att se hela) är detta klipp:



Jag blev helt glad efter detta. Gudrun är ett GENI! Så KLOK så SMART vet inte vad jag ska GÖRA. Men jag tror nog att min röst kan hamna på F! (feministiskt intiativ) i år, trots att inte läst på så mycket om deras politik så vore det ju underbart med både Gudrun och lite feministiska hårdhandskar i riksdagen. 
 
Nu ska jag gå och hosta upp slem.

Så kom inte och säg att feminismen inte behövs

Igår höll min vän CM ett tal på svenskan där hon berättade om ett par händelser ur hennes liv som gjort henne till den feminist hon är idag. Kände mig inspirerad och ville göra detsamma. 
 
Jag var i sju eller åtta-årsåldern när min farfar ständigt tog mig på rumpan. En lätt klapp när jag sprang förbi på mina smala tunna ben. En lätt klapp när jag sträckte mig för att krama honom hejdå. En lätt klapp. Han grep inte tag. Det var inte på något sexuellt sätt. Men det var en lätt klapp på min rumpa. Och jag minns hur jag gick till mamma och pappa för att de skulle säga åt honom. Jag minns att jag inte gillade det. Jag minns hur mamma föreslog att jag kunde skämta bort det. Och jag vet inte om någon av dem nånsin sa åt honom. Men han fortsatte en tid till. Och jag vet att jag hade den där känslan i kroppen, men det är inte förrän idag jag har förstått vad det var för känsla. Känslan av att min kropp inte tillhör mig.
 
Jag gick i lågstadiet när killarna var som bråkigast. Men jag vet att de alltid blev bortförklarade, alltid alltid blev de bortförklarade. De retades, de slogs, de var taskiga. Och gång på gång fick jag höra "det är så killar är i den åldern" och "det är bara för att han gillar dig". Och vi flickor satt där med rak rygg, söta leenden och tänkte att värst vad killarna bråkar. Kan de inte sluta. Kan ingen säga åt dem snart.
 
Jag var 12 år och vi var på semster på Mallorca. Vi åkte med familjen och pappas sida av släkten. Under den här semestern tog sig min fem år yngre kusin friheten att ta på mitt bröst. Jag vet att jag ryckte till, spände ögonen i honom och sa att sådär får du inte göra. Och jag vet att han skämdes. Jag minns hur jag grät samma kväll när jag skulle sova. Jag grät och grät och berättade för mamma och pappa. Mamma sa att hon skulle prata med min moster, och de båda försökte trösta mig genom att säga att det var väl inte så farligt. Killar är så. Han var bara nyfiken. Och jag fick den där känslan i kroppen. Känslan av att min kropp inte tillhör mig.
 
Jag gick i högstadiet när killarna var som gapigast. Ja fan vad de höll på. De slängde ur sig saker på lektionerna, flinade, garvade och störde. Har ni sett tusen gånger starkare så vet ni vad jag menar. Faan vad de höll på. Och jag minns att jag hade en redovisning en gång och att Martin gång på gång kommenterade och flinade åt det jag sa. Men min lärare satt knäpptyst. Jag minns också att jag var likadan ibland. Jag kommentera också, avbröt, skämtade. Och jag minns hur jag fick så jävla mycket skit för det. Jag minns hur jag satt på utvecklingssamtalen och nickade, bad om ursäkt och tänkte att kan ingen säga åt dem snart.
 
Jag minns en idrottslektion, i åttan eller nian. Vi spelade brännboll och Caspar klagade på hur han bara hade tjejer på sitt lag. Tillslut fick han nog. Han skrek till oss att skjuta ner i marken så att de andra laget inte kunde ta lyra. Och de flesta tjejerna lyssnade och gjorde som han sa. Men jag vet att jag tänkte fuck you Caspar och slog så bra jag kunde.
 
När jag var 15, 16, 17 och män har ropat efter mig på stan, kommenterat mig och mina kompisar och pekat på mig och juckat i luften. Och det de gör, det de säger, det de kommenterar. Det påminner mig. Det påminner mig om att min kropp inte tillhör mig. Och jag tänker att kan inte någon säga åt dem snart.
 
På lördag är det en Manifestation PÅ MEDIS (!!!) mot sexuellt våld. Och jag har inte blivit våldtagen, jag har inte blivit slagen. Men jag tycker att varje människa har rätt att bestämma över sin egen kropp. Så jag uppmanar dig som läser detta (för jag antar att de flesta av er känner mig) att smsa mig och skriva "Ellen, vi går dit du och jag. Jag är på."
 
 

Jag vet inte varför jag blir lack

Jag ska alltid se mig över axeln. Inte prata med främmande män om natten, jag lovar. Jag ska aldrig glömma det ni alla har sagt. Jag ska alltid va på min vakt.

Så tack mamma, pappa, fröken och rektorn, tack syster och bror. Listan kan göras väldigt lång och rädslan jag känner är stor. Jag vet inte varför jag blir lack men någonting innuti mig säger att jag är fucked. Här finns inte någon plats och i mitt huvud är det svart som i en God damn natt. Det känns som att vi lever i en spegelbild, där allt är tvärtemot än vad det borde vara, eru blind.
 
Jag läste att en av tre kvinnor på jorden kommer bli våldtagen, misshandlad eller brutalt slagen. Under en hel livstid. Det utgör en miljard kvinnor omkring oss. Lyssna, lagen gör det möjligt att våldta, också samhället och hur vi uppfostrar våra barn. Sättet som vi ser på kvinnor, på kvinnor och män. Släpp in mig för jag ser att du har dörren på glänt. Vi borde öppna våra sinnen och försöka ge det här tid. För det kommer aldrig någonsin gå om vi inte går emot strid.

Jag har blivit galen. Lämnad och tagen. Ensam, nersmutsad, avklädd, helt naken. Vart ska det ta mig fram, när jag i 26 års ålder aldrig trivs i någons famn. Hårt mot hårt. Jag sätter min hand mot din hand och lovar mig själv att jag aldrig mer ska vara rädd för en man. Fatta.
 

Sverige 2013

Jag sitter i Linus hus i brottby när jag ser en bild på twitter där jag läser att en tjej för ett tag sedan blev våldtagen av 6 st killar i Tensta. Nu har det bestämts att killarna inte blir dömda. De är fria. Utan straff.

Som jag förstår det då har tjejen blivit instängd i ett rum av 6 killar som sedan haft sex med henne, en efter en. Som jag förstår det, så sa tjejen nej. Som jag förstår det ska flickan ha rest sig upp, tagit på sig kläderna, i ett försök att gå därifrån. Som jag har förstått det blev hon stoppad. Hon ville inte. Hon var utan tron att kunna stoppa det på något annat sätt. Men det var tydligt, även för killarna, att tjejen inte ville. Att hon inte var med på det. "Jag sa nej. Hur säger man ett nej så att det blir mer nej?"

Killarna erkänner till viss mån. Och det framstår tydligt att de flesta av dem märkte att hon var passiv, märkte att hon inte ville, inte egentligen. Det framstår tydligt hur killarna briljerande kom ut, en efter en ur rummet. Den första killen med en använd kondom i handen, som föreslås att användas igen - fast ut och in - av kille nr 2. 

Men killarna blir inte dömda. Enligt Svea Hovsrätt var inte tjejen i ett hjälplöst tillstånd. Hon är instängd i ett rum. Hålls fast. Blir våldtagen av 6 killar som står på rad. Men hon är inte i ett hjälplöst tillstånd.

Och det här är Sverige år 2013. Och jag gråter inombords så fort jag läser eller hör om det. Det här är Sverige 2013 och någonstans finns en flicka som är 15 år vars våldtäksmän inte blir dömda. Det här är Sverige 2013 och det här bekräftade nyss för alla ungdomar, för alla som läser domen, för alla män (och de få kvinnor) som våldtar, det bekräftade nyss att det är okej.

Men det är inte okej. Och det ska fan inte vara okej i Sverige 2013.
 

RSS 2.0